Heratorpets Janko - S14334/2000

Janko anlände en kall söndagkväll i början av mars tror jag. Han var i alla fall född juldagen 1999.

Sven och jag hade pratat ett längre tag om att skaffa en hund till. Vi ville inte stå utan hund den dagen Birka skulle försvinna. Det var dock ingen brådska. Vi tänkte att om ca 6-12 månader vore lagom. Men så passerade vi hos Monika och tiggde kaffe. Gissa vad vi fick med oss hem. En liten lurvig boll, tuff, busig och mycket full i påhitt.

Att skaffa Janko just vid det tillfället var en impuls, men att skaffa en till hund var inte en impuls. Vi har inte ångrat oss många gånger.

Janko blev kvar i valp/unghundsstadiet i 3,5 år. Han började inte bli vuxen förrän ett par veckor efter att Birka hade försvunnit. Det behövdes ju inte. Gammeltanten tog ju hand om allting, det var ju bara att hänga med och skälla när hon gjorde - inte behövde man tänka själv inte.

Nästan ett år senare har det blivit en lugn och harmonisk hund. Mycket trevlig och kul, fortfarande full i bus, dock lite mer behärskad. Han kan fortfarande flippa ut och få racerben, försöka bita armen av husse eller använda katterna som pipleksaker. Men han låter också katterna ligga och mjölktrampa på honom, kela med honom och de gillar att busa tillsammans.

Några år senare

Janko var en sådan hund som inte klagade och pep för det minsta. Inte ens när det gjorde normalont sa han något. Endast då det gjorde väldigt ont pep han till lite. Han var inte sur och grumsen heller. Men det märktes ändå. Det var hans rygg som var problemet. Med vattenträning och lite lätta mediciner klarade han sig i dryga halvåret. Men sedan började det:

Immunförsvaret började protestera och strejka lite. Tre stycken öroninflammationer (i innerörat) på cirka 6 månader efter att aldrig varit något sjuk eller några inflammationer alls. Det är ett varningstecken.

Han ville inte alltid hoppa in i bilen heller, utan klev sakta upp eller väntade på att vi skulle putta på lite. Också ett varningstecken.

Han mötte inte upp när Qvirra kom rusande och ville leka utan klev undan så hon inte skulle springa på honom. Han ville inte leka på samma sätt med henne. Visst tog han sina rusher ibland, men inte lika långa och inte lika snabba som förut. Han klarade inte av att hinna med lilla damen när hon satte igång och då blev han sur. Ännu ett varningstecken.

När han sista veckan vände efter ca 100 m in i skogen och skulle gå tillbaka till bilen, då sa jag att nu mår han inte bra. Han kom när jag ropade på honom och följde med på prommisen, sprang, nosade och kivades lite med Qvirra. Men inte med samma frennesi som han annars hade. Då drog jag öronen åt mig och rådfrågade och pratade med vänner som jag litar på.

Måndagen den 18 september 2006 fick han sin sista spruta och somnade gott mitt mellan husse och mig. Tack Janko för dessa glada och roliga år.